Jag tittar på Ludvig och undrar hur jag någonsin ska kunna älska någon lika mycket som jag älskar honom. Han är min värld, mitt allt. Den vackraste, roligaste, påhittigaste, envisaste, modigaste och mest underbara unge, pojke, människa som finns. Ingen kan få mig att känna mig så levande och betydelsefull som han.
Tankar som också slår mig handlar om hur han kommer att reagera på att få en lillasyster. Hur kommer han uppleva det? Kommer han bli glad? Kommer han tycka om/älska sitt syskon? Eller kommer han känna det som att vi svikit honom? Som att han inte räcker till? Kommer vi räcka till? Kommer han få lida för att vi valt att skaffa fler barn?
Är det bara för att jag själv är ett ensambarn som jag tänker så här?
tisdag 30 april 2013
måndag 29 april 2013
-5
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 1 full dag (v39+1).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Lör 4 maj 2013.
Du har 5 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig. Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.
Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet. Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.
Tankar: Nu får det vara nog! Jag försöker att inte tänka på det, men alla tankar styrs på något sätt till lillasyster och att hon måste komma ut NU. Jag vill återgå till det "normala", kunna röra mig utan smärta, sova utan smärta och slippa dela min kropp med någon annan. Orka göra saker, något så enkelt som att vara ute med Ludvig och busa med honom. Så KOM UT NU!
Nu är jag så långt gången att varje gång jag träffar någon, t ex personalen på Ludvigs förskola (dvs två gånger/dag), frågar personen om jag känner något och om det är på G. Jag svarar med ett leende förstås, men inom mig tänker jag bara att om det nu var på G kanske jag inte i lugn och ro skulle vagga in på förskolan och stå och prata en stund innan jag går hem. Jag vet att det inte är illa menat såklart, men man blir fort less på att få frågan. Fråga inte. Ni lär märka/höra när det händer/hänt något.
I helgen har min mamma och hennes sambo varit här. Förhoppningen var förstås att lillasyster skulle passa på att titta ut då, även om jag innerst inne visste att det inte skulle bli så. Det är aldrig så lätt, jag har inte sån tur liksom. Jag kände av lite värkar i lördags, men mer än så blev det inte. Men det var i alla fall både trevligt och skönt att ha dem här, att umgås lite i lugn och ro och dessutom hade ju Ludvig dubbelt så många vuxna att roa sig med än vanligt. Alltid välkommet.
Samtidigt som vi väntar och längtar är det ju ändå en märklig tanke att vi snart är fler i familjen. Igår kväll var vi ute och gick hela familjen och stannade till på förskolans gård så att Ludvig fick leka en stund. Medan vi satt där vände jag mig till maken och sa "Tänk, om en vecka kan vi faktiskt vara fyra på kvällspromenaden" varpå han svarade att "Ja, det är märkligt egentligen. Man har som inte riktigt fattat det". Och precis så är det. Trots att jag varit gravid i nio långa månader och trots att det var både planerat och välkommet så känns det så himla märkligt. Stort. Och läskigt. En nätvän lugnade mig dock med att det kommer kännas helt naturligt när vi väl är fyra, precis som det gjorde när vi blev tre. Men ändå. Och hur ska Ludvig reagera?
Nu ska jag sluta beklaga mig här och istället luta mig tillbaka i soffan och tjura över att magen fortfarande är kvar.
Du har gått 39 fulla veckor och 1 full dag (v39+1).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Lör 4 maj 2013.
Du har 5 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig. Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.
Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet. Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.
Tankar: Nu får det vara nog! Jag försöker att inte tänka på det, men alla tankar styrs på något sätt till lillasyster och att hon måste komma ut NU. Jag vill återgå till det "normala", kunna röra mig utan smärta, sova utan smärta och slippa dela min kropp med någon annan. Orka göra saker, något så enkelt som att vara ute med Ludvig och busa med honom. Så KOM UT NU!
Nu är jag så långt gången att varje gång jag träffar någon, t ex personalen på Ludvigs förskola (dvs två gånger/dag), frågar personen om jag känner något och om det är på G. Jag svarar med ett leende förstås, men inom mig tänker jag bara att om det nu var på G kanske jag inte i lugn och ro skulle vagga in på förskolan och stå och prata en stund innan jag går hem. Jag vet att det inte är illa menat såklart, men man blir fort less på att få frågan. Fråga inte. Ni lär märka/höra när det händer/hänt något.
I helgen har min mamma och hennes sambo varit här. Förhoppningen var förstås att lillasyster skulle passa på att titta ut då, även om jag innerst inne visste att det inte skulle bli så. Det är aldrig så lätt, jag har inte sån tur liksom. Jag kände av lite värkar i lördags, men mer än så blev det inte. Men det var i alla fall både trevligt och skönt att ha dem här, att umgås lite i lugn och ro och dessutom hade ju Ludvig dubbelt så många vuxna att roa sig med än vanligt. Alltid välkommet.
Samtidigt som vi väntar och längtar är det ju ändå en märklig tanke att vi snart är fler i familjen. Igår kväll var vi ute och gick hela familjen och stannade till på förskolans gård så att Ludvig fick leka en stund. Medan vi satt där vände jag mig till maken och sa "Tänk, om en vecka kan vi faktiskt vara fyra på kvällspromenaden" varpå han svarade att "Ja, det är märkligt egentligen. Man har som inte riktigt fattat det". Och precis så är det. Trots att jag varit gravid i nio långa månader och trots att det var både planerat och välkommet så känns det så himla märkligt. Stort. Och läskigt. En nätvän lugnade mig dock med att det kommer kännas helt naturligt när vi väl är fyra, precis som det gjorde när vi blev tre. Men ändå. Och hur ska Ludvig reagera?
Nu ska jag sluta beklaga mig här och istället luta mig tillbaka i soffan och tjura över att magen fortfarande är kvar.
onsdag 17 april 2013
-17
Innan klockan slog 09.00 idag hade jag hunnit:
.JPG)
.JPG)
- vakna
- fixa frukost
- äta frukost
- klä på mig
- klä på Ludvig
- lämna Ludvig på förskolan
- köra in till stan
- simma trettio längder
Jo, jag är ganska nöjd med mig själv idag faktiskt. Efter simningen belönade jag mig med den sedvanliga fruktsalladen från badhusets café, men eftersom personen som gjort den uppenbarligen inte visste hur man skär upp en ananas så blev jag faktiskt lite besviken. Vem vill sitta och (försöka) tugga på träiga bitar liksom?
.JPG)
Belöning. Minus för träig ananas.
Innan jag lämnade stan tog jag en sväng förbi Apoteket för att köpa lite smått och gott att ha i BB-väskan, som småflaskor för schampo o s v samt salva till läpparna. Så i eftermiddag/kväll har väskan packats och är väl i princip färdig för att läggas i bilen och vänta på att användas. Till och med förlossningsbrevet är färdigskrivet, dock inte utskrivet. Någon har gömt skrivaren, så det får fixas en annan dag.
Dagens simning tog verkligen hårt på kroppen, så min planerade simmorgon imorgon har jag ställt in. Har haft värk hela dagen, så kroppen vill nog vila. Men på måndag ska jag på't igen, för himlarns vad skönt det är alltså!
.JPG)
Magen idag, vecka 38 (37+3).
Väntan börjar bli olidlig nu. KOM UT!
tisdag 16 april 2013
Att packa en BB-väska
Det här med BB-väskan tycks vara något magiskt för de allra flesta blivande mammor, när man har packat väskan känner man sig både mer redo och närmare målet på något vis. Egentligen är det nog en aning överdrivet att göra listor och packa väskan flera veckor i förväg, för egentligen - jag menar EGENTLIGEN - behöver man ju inte alla dessa saker. Egentligen. Men det är ändå en rätt skön känsla: man har något att göra, man får förbereda och ge sig hän åt "boandet" och det är ju ganska harmlöst liksom.
Jag har tittat igenom packlistan jag gjorde inför Ludvigs ankomst och ändrat lite utefter vad som användes och inte användes, och helt enkelt vad jag tycker är viktigt idag (som i nu, inte just bara idag).
Mamma
Tofflor
Myskläder
Tjockare tröja/kofta
Sportbehå
Trosor
Sköna strumpor
Toalettartiklar (tandborste, tandkräm, hudkräm, hårborste, hårsnodd, Försvarets hudsalva, tvål, ansiktskräm och smink)
Bindor
Energi (godis, fika, frukt)
Dryck (vattenflaska, juice,färdiga smoothies?)
Tidsfördriv (bok, surfplatta och kortlek)
Mjukt toalettpapper
Pappa
Inneskor/tofflor
Myskläder
Tjockare tröja/munkjacka
Kalsonger
Strumpor
Toalettartiklar (tandborste, tandkräm, tvål och ansiktskräm)
Linser och glasögon
Fika och dryck
Tidsfördriv (bok)
Lillasyster
Två bomullsmössor och en stickad mössa
Två bodys
Två par byxor
En tunn overall eller kofta
Två pyjamasar
Två par strumpor
En filt
Flaskor och ersättning
Napp
Övrigt
Kamera, videokamera, laddare och överladdningskabel till dessa
Mobiler och laddare
Papper och penna (kan vara bra att ha)
MVC-mappen
Förlossningsbrev
Plånböcker (legitimation och kort/pengar)
Eftersom jag misstänker att vi inte kommer vilja vara kvar längre än absolut nödvändigt den här gången (med tanke på Ludvig) så är det ju en absurt lång lista egentligen. Men å andra sidan, man vet ju aldrig - vi kanske måste stanna en dag eller två extra av någon anledning. Förra gången blev vi ju kvar två dygn och jag fick inte åka hem tidigare än så p g a blodförlusten. Det är ju en sak som skulle kunna hända den här gången också (hoppas inte!), så då kan det ju vara skönt att ha allt på plats och inte behöva ödsla massa tid på att skicka hem maken hela vägen till Sjöbotten (bättre att han håller sig på BB och/eller med Ludvig hos svärföräldrarna liksom).
Lite lustigt är det också, detta med tidsfördriv. Vad jag kan minnas var jag inte ett dugg intresserad av något jäkla tidsfördriv under förra förlossningen, och efteråt ville man ju bara ligga och stirra på Ludvig. Förundras, njuta, lukta, pussa, smeka.
Så vad jag ska med t ex en kortlek att göra har jag ingen aning om, men ja.
Den tar ju så liten plats ändå.
Så nu är det bara att packa på!
Jag har tittat igenom packlistan jag gjorde inför Ludvigs ankomst och ändrat lite utefter vad som användes och inte användes, och helt enkelt vad jag tycker är viktigt idag (som i nu, inte just bara idag).
Mamma
Tofflor
Myskläder
Tjockare tröja/kofta
Sportbehå
Trosor
Sköna strumpor
Toalettartiklar (tandborste, tandkräm, hudkräm, hårborste, hårsnodd, Försvarets hudsalva, tvål, ansiktskräm och smink)
Bindor
Energi (godis, fika, frukt)
Dryck (vattenflaska, juice,
Tidsfördriv (bok, surfplatta och kortlek)
Mjukt toalettpapper
Pappa
Inneskor/tofflor
Myskläder
Tjockare tröja/munkjacka
Kalsonger
Strumpor
Toalettartiklar (tandborste, tandkräm, tvål och ansiktskräm)
Linser och glasögon
Fika och dryck
Tidsfördriv (bok)
Lillasyster
Två bomullsmössor och en stickad mössa
Två bodys
Två par byxor
En tunn overall eller kofta
Två pyjamasar
Två par strumpor
En filt
Flaskor och ersättning
Napp
Övrigt
Kamera, videokamera, laddare och överladdningskabel till dessa
Mobiler och laddare
Papper och penna (kan vara bra att ha)
MVC-mappen
Förlossningsbrev
Plånböcker (legitimation och kort/pengar)
Eftersom jag misstänker att vi inte kommer vilja vara kvar längre än absolut nödvändigt den här gången (med tanke på Ludvig) så är det ju en absurt lång lista egentligen. Men å andra sidan, man vet ju aldrig - vi kanske måste stanna en dag eller två extra av någon anledning. Förra gången blev vi ju kvar två dygn och jag fick inte åka hem tidigare än så p g a blodförlusten. Det är ju en sak som skulle kunna hända den här gången också (hoppas inte!), så då kan det ju vara skönt att ha allt på plats och inte behöva ödsla massa tid på att skicka hem maken hela vägen till Sjöbotten (bättre att han håller sig på BB och/eller med Ludvig hos svärföräldrarna liksom).
Lite lustigt är det också, detta med tidsfördriv. Vad jag kan minnas var jag inte ett dugg intresserad av något jäkla tidsfördriv under förra förlossningen, och efteråt ville man ju bara ligga och stirra på Ludvig. Förundras, njuta, lukta, pussa, smeka.
Så vad jag ska med t ex en kortlek att göra har jag ingen aning om, men ja.
Den tar ju så liten plats ändå.
Så nu är det bara att packa på!
måndag 15 april 2013
-19
Jag har väl aldrig (i vuxen ålder) varit en överdrivet aktiv person, utan för det mesta föredragit den sköna soffan hemma framför maskinerna på gymmet/mattan i gruppträningssalen/whatever. Men så slapp som jag varit under graviditeten har jag definitivt heller aldrig varit. Och följdaktligen har jag heller aldrig varit i sämre form än vad jag är i nu. Till viss del finns det naturliga förklaringar till min slapphet.
Under första halvan av graviditeten mådde jag konstant illa och var så trött att jag knappt klarade av att ta mig upp ur sängen på morgonen, än mindre klä på mig och åka iväg någonstans. När illamåendet sen gick över började foglossningen göra sig påmind och det i kombination med att det var mitt i smällkalla vintern gjorde att promenader var svåra (ont, ont, ont) och tanken att köra iväg, ställa bilen, träna och sen sätta sig i en iskall bil lockade inte alls. Undanflykter? Javisst.
Hur som helst. Nu, lagom till att lillasyster nästan är beräknad att titta ut, har jag kommit igång. Tror jag i alla fall. Nu har jag varit iväg och simmat tre gånger på åtta dagar, och jag hoppas kunna hålla i det här hela vägen fram. Det är faktiskt helt underbart att få röra sig, vara smärtfri och känna sig tyngdlös för en stund, och så här i efterhand bannar jag verkligen mig själv för att jag inte börjat tidigare - det är för guds skull gratis att gå och bada som gravid i vår kommun! Varför, varför, varför lät jag mig styras av trötthet, illamående och kyla?!
Imorse åkte jag iväg och simmade trettio längder. Trettio. Förra veckan, d v s vid första simtillfället, höll jag på att svimma efter tio längder. Så någonstans kommer kroppen ändå ihåg någon form av grundstyrka och -kondition, vilket skänker lite tröst i alla fall. Efter mina trettio längder kände jag mig pigg, trött, uppfriskad och hälsosam. Efter en dusch och påklädning unnade jag mig en fruktsallad och en smoothie på badhuscaféet och när jag satte mig i bilen igen mådde jag som en prinsessa.
Otroligt. Man mår faktiskt bra av träning!
Under första halvan av graviditeten mådde jag konstant illa och var så trött att jag knappt klarade av att ta mig upp ur sängen på morgonen, än mindre klä på mig och åka iväg någonstans. När illamåendet sen gick över började foglossningen göra sig påmind och det i kombination med att det var mitt i smällkalla vintern gjorde att promenader var svåra (ont, ont, ont) och tanken att köra iväg, ställa bilen, träna och sen sätta sig i en iskall bil lockade inte alls. Undanflykter? Javisst.
Hur som helst. Nu, lagom till att lillasyster nästan är beräknad att titta ut, har jag kommit igång. Tror jag i alla fall. Nu har jag varit iväg och simmat tre gånger på åtta dagar, och jag hoppas kunna hålla i det här hela vägen fram. Det är faktiskt helt underbart att få röra sig, vara smärtfri och känna sig tyngdlös för en stund, och så här i efterhand bannar jag verkligen mig själv för att jag inte börjat tidigare - det är för guds skull gratis att gå och bada som gravid i vår kommun! Varför, varför, varför lät jag mig styras av trötthet, illamående och kyla?!
Imorse åkte jag iväg och simmade trettio längder. Trettio. Förra veckan, d v s vid första simtillfället, höll jag på att svimma efter tio längder. Så någonstans kommer kroppen ändå ihåg någon form av grundstyrka och -kondition, vilket skänker lite tröst i alla fall. Efter mina trettio längder kände jag mig pigg, trött, uppfriskad och hälsosam. Efter en dusch och påklädning unnade jag mig en fruktsallad och en smoothie på badhuscaféet och när jag satte mig i bilen igen mådde jag som en prinsessa.
Bästa belöningen.
söndag 14 april 2013
-20
Du är i vecka 38.
Du har gått 37 fulla veckor och 0 fulla dagar (v37+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Lör 4 maj 2013.
Du har 20 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt. När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.
Barnet: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.
Tankar: Det drar ihop sig, även om jag inte hyser något större hopp om att lillasyster ska titta ut inom de närmsta tre veckorna. I värsta fall (som svärmor så snällt påpekade) kan det ju faktiskt vara fem veckor kvar. Fem långa veckor. Då dör jag. På riktigt.
Jag har börjat få lite ondare förvärkar, i fredags fick jag öva profylaxandningen för att inte skrika rakt ut när de kom. Och ändå är det ju bara en droppe i havet om vi ska snacka smärta och den riktiga smärtan som väntar. Men jag är redo, jag är så klar med det här nu så jag skulle med glädje krysta ut en bebis här och nu.
Foglossningen blir också värre, jag har ont mest hela tiden och de stunder jag inte har det och glömmer bort allt vad foglossning heter är underbara, men jag får betala dubbelt upp när verkligheten kommer ikapp. Då är det bara att halvligga i soffan resten av dagen som gäller. Som idag t ex.
Något jag däremot inte har känt av den här graviditeten är känslan av att inte kunna andas eller äta ordentligt. Aldrig har hon tryckt uppåt på det sättet, vilket jag tycker är lite underligt eftersom barnmorskan alltid säger att hon ligger högt. Vad är då högt? Magen sitter ju långt ner? Är det en minibebis vi väntar (troligtvis inte, men jag hoppas på åtminstone lite mindre än blivande storebror här hemma)? Men jag klagar förstås inte, det är skönt att kunna andas som vanligt folk (bortsett lite nästäppa då).
Apropå blivande storebror så är han så himla söt mot mig och magen hela tiden. Han förstår att mamma inte orkar bära, lyfta och greja som vanligt och om jag jämrar till eller säger "Aj!" så är han snabbt framme hos mig och ska veta var det gör ont och sen blåsa bort det onda. Han klappar ofta magen och ger den en puss då och då. Det kan man ju tro bådar gott inför syskonskapet, men så fort vi nämner att lillasyster snart ska komma ut så får vi ett bestämt "NEJ!" tillbaka, för Ludvig tycker minsann att lillasyster ska bo kvar i mammas mage för alltid. Lite problematiskt. Jag hoppas verkligen att det ger sig när hon väl är ute...
Som skrivet. 20 dagar kvar. Nedräkningen påbörjad.
Du har gått 37 fulla veckor och 0 fulla dagar (v37+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Lör 4 maj 2013.
Du har 20 dagar kvar till beräknad förlossning.
Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt. När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.
Barnet: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.
Tankar: Det drar ihop sig, även om jag inte hyser något större hopp om att lillasyster ska titta ut inom de närmsta tre veckorna. I värsta fall (som svärmor så snällt påpekade) kan det ju faktiskt vara fem veckor kvar. Fem långa veckor. Då dör jag. På riktigt.
Jag har börjat få lite ondare förvärkar, i fredags fick jag öva profylaxandningen för att inte skrika rakt ut när de kom. Och ändå är det ju bara en droppe i havet om vi ska snacka smärta och den riktiga smärtan som väntar. Men jag är redo, jag är så klar med det här nu så jag skulle med glädje krysta ut en bebis här och nu.
Foglossningen blir också värre, jag har ont mest hela tiden och de stunder jag inte har det och glömmer bort allt vad foglossning heter är underbara, men jag får betala dubbelt upp när verkligheten kommer ikapp. Då är det bara att halvligga i soffan resten av dagen som gäller. Som idag t ex.
Något jag däremot inte har känt av den här graviditeten är känslan av att inte kunna andas eller äta ordentligt. Aldrig har hon tryckt uppåt på det sättet, vilket jag tycker är lite underligt eftersom barnmorskan alltid säger att hon ligger högt. Vad är då högt? Magen sitter ju långt ner? Är det en minibebis vi väntar (troligtvis inte, men jag hoppas på åtminstone lite mindre än blivande storebror här hemma)? Men jag klagar förstås inte, det är skönt att kunna andas som vanligt folk (bortsett lite nästäppa då).
Apropå blivande storebror så är han så himla söt mot mig och magen hela tiden. Han förstår att mamma inte orkar bära, lyfta och greja som vanligt och om jag jämrar till eller säger "Aj!" så är han snabbt framme hos mig och ska veta var det gör ont och sen blåsa bort det onda. Han klappar ofta magen och ger den en puss då och då. Det kan man ju tro bådar gott inför syskonskapet, men så fort vi nämner att lillasyster snart ska komma ut så får vi ett bestämt "NEJ!" tillbaka, för Ludvig tycker minsann att lillasyster ska bo kvar i mammas mage för alltid. Lite problematiskt. Jag hoppas verkligen att det ger sig när hon väl är ute...
Som skrivet. 20 dagar kvar. Nedräkningen påbörjad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)