-5

Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 1 full dag (v39+1).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Lör 4 maj 2013.
Du har 5 dagar kvar till beräknad förlossning.

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig. Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet. Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

Tankar: Nu får det vara nog! Jag försöker att inte tänka på det, men alla tankar styrs på något sätt till lillasyster och att hon måste komma ut NU. Jag vill återgå till det "normala", kunna röra mig utan smärta, sova utan smärta och slippa dela min kropp med någon annan. Orka göra saker, något så enkelt som att vara ute med Ludvig och busa med honom. Så KOM UT NU!

Nu är jag så långt gången att varje gång jag träffar någon, t ex personalen på Ludvigs förskola (dvs två gånger/dag), frågar personen om jag känner något och om det är på G. Jag svarar med ett leende förstås, men inom mig tänker jag bara att om det nu var på G kanske jag inte i lugn och ro skulle vagga in på förskolan och stå och prata en stund innan jag går hem. Jag vet att det inte är illa menat såklart, men man blir fort less på att få frågan. Fråga inte. Ni lär märka/höra när det händer/hänt något.

I helgen har min mamma och hennes sambo varit här. Förhoppningen var förstås att lillasyster skulle passa på att titta ut då, även om jag innerst inne visste att det inte skulle bli så. Det är aldrig så lätt, jag har inte sån tur liksom. Jag kände av lite värkar i lördags, men mer än så blev det inte. Men det var i alla fall både trevligt och skönt att ha dem här, att umgås lite i lugn och ro och dessutom hade ju Ludvig dubbelt så många vuxna att roa sig med än vanligt. Alltid välkommet.

Samtidigt som vi väntar och längtar är det ju ändå en märklig tanke att vi snart är fler i familjen. Igår kväll var vi ute och gick hela familjen och stannade till på förskolans gård så att Ludvig fick leka en stund. Medan vi satt där vände jag mig till maken och sa "Tänk, om en vecka kan vi faktiskt vara fyra på kvällspromenaden" varpå han svarade att "Ja, det är märkligt egentligen. Man har som inte riktigt fattat det". Och precis så är det. Trots att jag varit gravid i nio långa månader och trots att det var både planerat och välkommet så känns det så himla märkligt. Stort. Och läskigt. En nätvän lugnade mig dock med att det kommer kännas helt naturligt när vi väl är fyra, precis som det gjorde när vi blev tre. Men ändå. Och hur ska Ludvig reagera?

Nu ska jag sluta beklaga mig här och istället luta mig tillbaka i soffan och tjura över att magen fortfarande är kvar.