En låg snyftning i natten

"Mommo".

Och mitt hjärta går sönder.

Ludvigs mormor och hennes sambo var här över helgen och åkte hem igår. Han avgudar sin mormor och hon honom och deras relation är så himla fin att se. Precis så som vi ville att det skulle bli, trots stort geografiskt avstånd emellan oss. Men på grund av det, på grund av hur nära de står varandra, blir det alltid stor sorg när de skiljs åt. Och stor längtan mellan gångerna vi ses.

När de åkte igår ville Ludvig följa med, men att skicka iväg mitt barn i tre veckor känns inte aktuellt oavsett hur mycket han säger att han vill det. Och han är ju så liten att det för honom är svårt att förstå exakt hur lång tid tre veckor är och vad det innebär att vara borta från mamma och pappa så länge. För det skulle han inte vilja om han visste och förstod. Såklart. Så det blev tårar och jämmer förstås, en ledsen liten pojke som drogs i kälken till dagis. Och en mormor som gjorde sitt bästa för att inte bryta ihop.

Men det gick över. När Ludvig väl kommit innanför dörren på förskolan och fått visa upp sin fina fotobok för en av pedagogerna var allt annat som bortglömt, då hade han så bråttom in för att få visa den för fler att han knappt kom ihåg att säga hejdå till mig. Skönt ändå, det där med att det svänger rätt fort (när det svänger åt rätt håll dvs).

Men så inatt. Jag hämtar en ledsen liten pojke i hans säng, tar med honom på toaletten i mörkret för att ha det bortgjort, och då kommer snyftet. Den förtvivlade, jämrande snyftningen. Ett enda ord.
"Mommo".

Och samtidigt som jag försöker trösta och förklara för honom att mormor är hemma hos sig och att vi ska åka dit om tre veckor förbannar jag mig själv och Sverige.
För att vi bor där vi bor och för att det här landet är så avlångt.
För att jag, vi, tog beslutet att flytta så långt bort igen.
För att jag inte kan ge mitt älskade barn hans mormor förrän om tre veckor.

Då går mitt hjärta sönder.