Om rädslan

Jag nämnde i årssammanfattningen att Ludvig för ett år sedan blev väldigt sjuk, att han åkte på luftrörskatarr och att han var riktigt illa däran. Jag trodde han skulle dö. Läkaren sa att han egentligen ville skicka oss till sjukhuset för inläggning, men att vi hade det bättre hemma och skickade därför hem oss med en arsenal av mediciner och en order om att åka in till akuten direkt om vi såg någon försämring. Men efter ett par doser medicin och en natts halvtaskig sömn vaknade Ludvig förhållandevis pigg igen.

Sedan dess drabbas jag av stora skälvan så fort Ludvig drar på sig hosta. Det var nämligen så det började för ett år sedan. Får han dessutom feber, ja då är jag halvvägs på väg till akuten. Nästan i alla fall. Och i det läget är vi nu. Ludvig är dunderförkyld med snor i mängder, feber som går upp och ner och en hosta som river i den stackars lilla kroppen. Han låter som att han rökt i 43 år minst, och under helgen har det låtit som att rösten varit på väg att ge upp.

Älskade barn. Så trött att han sover ståendes, medan han gråter och kvider när hostan river i bröstet på honom.

Varje gång han hostar så att han knappt får någon luft och blir högröd i ansiktet slutar jag andas och ber en tyst bön om att det ska gå över fort. Att han ska överleva den här gången också. Jag klarar inte av att se mitt barn så påverkad, och jag är livrädd att han ska drabbas ännu hårdare än för ett år sedan. Livrädd att hans luftrör inte ska orka med. Livrädd att jag ska behöva se honom i så dåligt skick igen, som han var i då. Och allt jag kan göra är att hålla honom nära, stryka honom över ryggen och trösta honom när han återigen brister i förtvivlat gråt för att det är så jobbigt och gör så ont att hosta.

Men det verkar vara på väg att gå över för den här gången. So until next time...