Nu går det undan

Ludvig är ju lite "sen" med sitt tal, även om man inom vården inte verkar vilja sätta den stämpeln förrän tidigast vid 3årsålder. Men i jämförelse med många av sina kompisar så är han i alla fall det, även om han kommunicerar väldigt effektivt ändå.

Men nu är det som att någonting inom honom har lossnat. Tidigare har han vägrat härma oss eller försöka säga något på "beställning", men nu försöker han varenda gång vi ber honom. Och han gör bra försök. Riktigt bra försök. Visst, det blir inte helt perfekt men det blir fullt förståeligt för typ vem som helst och det blir tillräckligt bra (mer än tillräckligt bra) för att vara första gången han säger ett ord. Och det är så himla roligt att lyssna på honom nu, att höra orden liksom ramla ur honom ett efter ett.

Min fina pojke. 

Fotograf: Sara Marklund.

Igår kom det fem nya ord, varav tre vi har försökt med länge utan att han varit intresserad av att härma/försöka. Först kom Tyja när vi vid frukosten satt och pratade om att han skulle på Leos lekland med pappa och Tyra och hennes pappa. Efter Leos åkte Ludvig och hans pappa till Ludvigs farmor och farfar och väl där klämde han tydligen ur sig ett faffa till farfar. Han har nog väntat länge på det tror jag. När de sen kom hem frågade jag om han kunde säga farmor också, och då blev det ett ammo som sedan utvecklades till fammo. De två övriga orden han körde med igår var näPP och jaPP (förut har han nöjt sig med nä och ja, men varför stanna där?).

Tidigare under veckan har det kommit flera ord också, bland annat ett helt perfekt hallå.

Så himla himla kul. Det är nu det händer. Precis så känns det.