Vecka 34

Du är i vecka 34.
Du har gått 33 fulla veckor och 0 fulla dagar (v33+0).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Lör 4 maj 2013.
Du har 48 dagar kvar till beräknad förlossning.

Kroppen: Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter. Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

Tankar: Nu kommer gnället. Vill man inte läsa gnället slutar man alltså läsa här.

Jag är så himla himla less! Det gör ont, det är tungt, det är trångt, jag mår illa. Jag kan inte röra mig som jag vill och magen är ständigt i vägen. Det ilar, värker och hugger. Jag vill bara att ungen ska komma ut! Jag inser hur mycket jag har förskönat bilden av att vara gravid sedan jag var det sist, för nu minns jag ju att jag kände i princip likadant då. Det bryter ner mitt psyke och jag är inte alls bekväm med magen och att visa upp den. Folk vill se och känna och säger att den är så fin/stor/liten och jag vill helst bara gömma den under täcket tills graviditeten är över. 48 dagar kvar och det känns som minst tre evigheter. Kommer lillasyster någonsin komma ut?

Jag har dessutom läst igenom journalen från förra förlossningen. Inte helt genomtänkt känner jag nu i efterhand. Fast jag känner mig ändå inte särskilt rädd för den delen, jag vet ju att man tar sig igenom det. Det jag oroar mig mest för är bilresan till sjukhuset, två mil längs skumpiga vägar. Huvva.