Kroppen: Det är vanligt att man får häftig kramp i till exempel vaderna när man är gravid, ofta när man sover. Undvik att sträcka på tårna. Om man trots allt känner en begynnande kramp kan man motverka det genom att vinkla foten uppåt eller trycka den mot fotändan av sänggaveln. Det är inte ovanligt att du får ryggproblem och måste vila mer. Be din partner om massage, avlasta genom att ligga på golvet med underbenen på en stol.
Barnet: Nu är barnets hud lite tjockare och inte lika genomskinlig längre, skelettet hårdnar alltmer och lungorna utvecklas. Barnet kan nu öppna och stänga sina ögon. Huden är ganska röd och skrynklig men skyddas av vernix-lagret.
Tankar: Kramp? Ja. Ryggproblem? Ja. Eller problem och problem, men jag blir fort väldigt trött i ryggslutet, och så är det ju den där jäkla foglossningen förstås. De senaste dagarna har det spänt och dragit enormt i magen dessutom, har känt mig som en överfull vattenballong ungefär. Och jag kan svära på att jag kunde se att magen var större idag än vad den var igår. Växtspurt?
Många har efterfrågat magbild och jag ska fixa det. Men inte än. Jag känner mig inte helt bekväm med magen än och känner mig helt enkelt inte redo att visa upp min "enorma" kroppshydda här på bloggen än. Men det kommer, jag lovar.
Allt oftare slår det mig att vi ska bli fyra och många gånger skrämmer det mig. Vad har vi gjort liksom? Jag tittar på Ludvig och fylls av stolthet och kärlek, och undrar hur jag ska kunna känna så för någon annan. Både för att det känns "orättvist" mot Ludvig att jag ska älska någon annan lika mycket, och för att jag helt enkelt inte förstår hur det överhuvudtaget är möjligt. Även om jag såklart vet att det är möjligt. Men det skrämmer mig att jag inte kommer kunna ge lika mycket uppmärksamhet till Ludvig som jag kunnat göra hittills, och det skrämmer mig också att jag inte kommer kunna lägga lika mycket fokus på den här bebisen som jag/vi kunde göra på Ludvig när han föddes.
Att räcka till alltså. Det skrämmer mig.
Jag vet,shit lixom!
SvaraRaderaJag har tänkt EXAKT dom orden du nu skrivit om att få syskon till Alma!
Jag skriver också under på dom orden, jag tittar på Vera och tänker att vi är nöjda här, kan jag verkligen älska nån som jag älskar henne och hur skulle det se ut om hon inte var centrum i min värld?
SvaraRaderaMen det är ju en naturlig sak och nåt man inte kan föreställa sig eller förberedda sig på, man måste väl bara tro att det är möjligt!
Jag tänkte likadant och jag erkänner, det är SVÅRT! Visst älskar jag Laura och Elise lika mycket, inget tvivel om saken. Men att få tiden att räcka till för de båda är en jävla svår nöt att knäcka. Elise har reagerat mycket på det. Hon har ju varit så van att få 100% av mig hela tiden. Jag saknar henne så himla mycket. Att kunna ägna mig åt bara henne, leka, se på film, åka på utflykter och samsova. Samtidigt vill och kan jag inte bara lämna Laura. Jag hoppas det blir bättre med den saken när Laura blir äldre.
SvaraRadera