När ovanan vinner över övertygelsen

Vaknade med ett ryck imorse och insåg att Ludvig inte låg bredvid mig i sängen som han brukar göra. Han kommer alltid till oss någon gång under natten, endera själv eller så får någon av oss gå och hämta honom. Nätterna han har sovit hela natten i sin egen säng det senaste året är lätträknade. Men den här natten kom han alltså inte.

Egentligen var det ju så vi ville ha det. Han skulle sova i sin egen säng och vi skulle ha vår säng ifred, samsovning var inte för oss. Men vanan har blivit en annan och vi sover bättre allihop när han väl kommit över i vår säng och inte vaknar då och då och är ledsen. Och hur mysigt är det inte att gosa in sig i hans nacke eller att vakna av att han ligger och stryker min kind? En försiktig puss eller en varm liten arm runt min hals? Så nej, (o)vanan vinner helt klart över min ursprungliga övertygelse och han kommer få fortsätta sova hos oss så "länge" han vill. Förr eller senare kommer han på att det är bättre att sova i egen säng, så det är bara att njuta.

Hur som helst, han kom inte i natt. Varje gång det händer, eftersom det händer så sällan, blir jag nervös och orolig. Jag kan bara inte somna om utan att gå och se efter så att han lever. Det gjorde han ju såklart. Och tio minuter senare fick jag hämta honom och vi kröp ner under stora täcket igen och sov en stund till. Bästa starten på dagen.